Välkommen till FirstAid

Just nu rusar tiden iväg. Först var det förkylningen, och sedan blev jag ombedd att åka till Stockholm och jobba en vecka. Det passade ju bra då det inföll lagom till mina tonåringars skolavslutning.
Men innan jag åkte så var det en massa jag var tvunget att ordna såsom, trädgård, möten, packa m.m.

Lite ironiskt dock att Emma, min äldsta dotter som jag brukar bo hos när jag är i Stockholm, skulle till Göteborg på kurs när jag var där. Så jag och Jimmie, Emmas sambo, fick klara oss själva och hjälpas åt med lilla barnbarnet Thea.

Det har varit en intensiv vecka, men jag lyckades den här gången att äntligen få träffa en av mina absolut närmsta vänner. Vi käkade middag och jag följde med honom till den modelljärnvägsklubb som han är med i. Helt otroligt vilket landskap de hade gjort. Modellen ska gestalta en septemberdag under 50-talet och allt, bilar, båtar, människor, byggnader och naturligtvis tågen är byggda som det såg ut då. Detta är också en av landets största modelljärnvägar. Har man möjlighet så bör man absolut göra ett besök på Stockholms modelljänvägsklubb. Mer information hittar ni på www.smj.org Tack L för en urtrevlig kväll! Jag har saknat dig massor och hoppas vi ses snart igen.

På fredagen var det skolavslutning och både Carolina och Sofia sjöng, Carolina hade till och med ett solo, och mitt modershjärta svällde av stolthet och en liten tår rann nerför kinden.
Sofia, 13 år, hade naturligtvis inte tid med mamma efter skolavslutningen, det var bara kompisar och sommarlov som gällde, men Carolina följde med och hämtade lilla Thea och vi tre hade en mysig eftermiddag med glass m.m.


Mys för lilla Thea att få ligga hos moster Carolina och vila en stund.

Men på lördag hade Sofia tid med mamma och vi tog en ficka och hade ett allvarligt och mycket givande samtal om alkohol och attityder. jag blev riktigt stolt över att höra min yngsta dotters inställning till alkohol, och hur hon och hennes vänner agerade när någon blev för full. Tänk om vi kunde lyckas låsa in alkoholen för ungdommarna så de inte kunde dricka förän de var över 20, men när det nu inte går, så är det skönt när man har lyckats ge dem en bra inställning och se att de kan ta ansvar när något händer.
För hur mycket vi föräldrar än försöker, så kan vi inte styra allt i våra ungdommars liv, de frigör sig, och ska så göra. Det enda vi kan göra, är att innan tonåren försöka ge dem bra värderingar, finnas där för dom, visa att vi inte accepterar dåligt beteende, vara goda föredömmen, lyssna, visa att vi bryr oss och finnas där och älska dom minst lika mycket när de gör fel.
Vill dela med mig några tänkvärda ord, tror att det är en boktitel om jag minns rätt.
"Var finns alla stolta föräldrar, när barnen är i tonåren?"
Värt att tänka på.

Min sons tonårsperiod var allt annat än en dans på rosor, men vi kämpade, grät och skällde på varandra, och jag tror inte att någon av oss någonsin tvivlat på den andres kärlek. I söndags åt vi lunch tillsammans, vi delade en tacotallrik och pratade. Tonåren är förbi för hans del, och nu är han en ung och helt underbar ung man.

Jag hoppas alla mina barn vet hur oändligt stolt jag är över dem alla fyra.

Utan att skryta kan jag säga att jag vet att jag är en väldigt bra och duktig undersköterska. Jag har jobbat med svårt multisjuka patienter, jobbat på akuten och har en särdeles förmåga att alltid råka ut för akuta situationer som sjukdommar eller olyckor när jag är ute. Kommer ofta före polis och ambulans till olycksplatser. Kanks efinns det en orsak till att jag är instruktör i Första hjälpen, eller vad tror ni?

Jag vet precis vad jag ska göra om någon satt i halsen, fått ett hjärtstopp, brutit arm eller ben, har ett stort blödande sår, får ett ep-anfall eller om en diabetiker blir akut dålig. Jag kan tejpa idrottsskador och ta hand om personer i grav psykisk chock eller en som är på väg att gå in i chock (cirkulationssvikt) m.m. m.m. m.m.

Men... nu sitter jag här med feber, super ont i halsen, nyser hela tiden och näsan rinner hela tiden.
Så om man klarat av att vårda folk med stora hjärnblödningar, brutna ryggar, folk i Hjärt-lungmaskin, yxor i bröstkorgen m.m. så borde man väl veta hur man botar en förkylning?
Nope! För oavsett hur framstående vår sjukvård än är, så har ingen ännu kommit på något botemedel mot förkylningar.

Huskurer finns ju en hel del. Vitlök och c-vitamin och naturligtvis the med honung eller honungsvatten är nog det mest kända. Men ärligt talat, så är det nog för sent med dessa huskurer när förkylningen väl brutit ut. Enligt en immunolog s¨är det högst tveksamt om några kosttillskott överhuvudtaget fungerar.

Sedan har vi ju panodil/alvedon som får oss att må lite bättre för några timmar. Men där är jag övertygad om att sådant endast ska användas om man är ordentligt påverkad av febern, annars så ska febern bränna bort bakterierna. Hmm... enligt samma immunolog är inte det heller vetenskapligt bevisat, men DET vill jag tro på.


Well... det är väl bara att vila och dricka mycket vatten som gäller, för det vet jag i alla fall är bra, så dags för soffan med massor av vatten och en hushållsrulle bredvid.

God natt alla människor därute.

Tre av Jackson five i danshusets dansuppvisning i lördags, den 22:e maj. Carolina till vänster och Sofia till höger, och deras kompis i mitten.

Min äldsta dotter Emma, med lilla barnbarnet Thea på armen. Visst är dom otroligt vackra!

Mitt älskade barnbarn Thea. Söta busungen!

Min älskade snygge son, får en go kram av systerdottern Thea.

Under många år hade vi samma riktlinjer för hur HLR (Hjärt- LungRäddning) skulle gå till, för fyra år sedan ändrades dessa riktlinjer radikalt.
Från utbildningar som skulle ta 3 timmar, så skulle utbildningen i HLR nu kunna göras på ca 45 min. Från max 10 deltagare, kunde man nu ha kurser med upp till 50 deltagare.
Alla deltagare ska nu förses med en egen docka, en liten uppblåsbar sak, som deltagaren helst skulle köpa och ta med sig hem och sedan kunna träna till när de såg på en dvd.

Man ändrade också från att börja med inblåsningar, till att börja med kompressioner (trycken på bröstet), även antalet kompressioner ändrades från 15 till 30.
Så idag börjar man med att göra 30 kompressioner och sedan 2 inblåsningar. På samma gång ändrades också handplaceringen, så placeringen nu ska vara mitt på bröstet istället för att behöva leta och känna efter revbensbågen.

Vissa av dessa förändringar tyckte jag var jättebra. Att öka koncentrationen till kompressionerna och därmed öka flödet till viktiga organ som hjärnan är kanon, även förenklingen av handplaceringen är kanonbra.

Jag tror det är väldigt bra att förenkla metoden för HLR bara det fortfarande ger en bra effekt, vilket detta har, till och med bättre. Det är svårt nog för den som inte jobbar inom akutsjukvården att våga ge HLR och att försöka komma ihåg vad som sas på kursen.

Men vissa saker har jag fortfarande svårt för att tycka att de är bra.
Att sätta 50 personer i ett rum och sedan sätta på en dvd som de sedan ska lära sig HLR till, kan det verkligen bli bra? Hur kan en instruktör kunna se om någon får problem med något? Dessa små uppblåsbara dockor kan vara väldigt svåra att träna på, delvis för att dom är väldigt låga, delvis är det otroligt svårt att göra inblåsningar, eftersom det är lätt att lägga lillfingrarna på dockans hals och därmed stänga till flödet, ett annat problem brukar vara att man trycker för hårt med munnen och på så sätt stänger till och har svårt att få in luft.
Och alla frågor som brukar komma upp, hur ska man ha tid att svara på dem? En del i att få folk att våga ge HLR är att hjälpa dem att känna sig trygga. Hur gör man det på så kort tid och med en så opersonlig kurs?

När jag håller kurser i HLR så har jag fortfarande sällan fler än 10 deltagare, så att jag kan se alla och hjälpa till när någon får problem. De får gott om tid att träna. Vi tränar tillsammans och var för sig. Och jag ser till att de får tid att ställa frågor.
Nu kombinerar jag HLR kurserna med kurs i Första Hjälpen. Jag tror det ytterligare ökar tryggheten hos deltagarna när de vet vad de ska göra i fler situationer.
När vi är klara med första hjälpen delen, så kör vi ytterligare en omgång HLR, och då sitter det kanonbra hos alla deltagare.

Nu undrar jag om det kommer bli några stora förändringar denna gången. Jag hoppas i alla fall att jag får möjlighet att gå på kongressen. För en hjärt freak som mig, så är det underbart att få 2 hela dagar med bara prat och föreläsningar om hjärtat. Ja, jag längtar faktiskt.

Till min älskade lilla dotter Sofia!

När jag väntade dig så oroade jag mig för hur jag skulle klara av ett barn till, en liten bebis. Emma var i den åldern du är nu, och hennes tonårs period var på gång.

Men så snart jag såg dig, så överväldigades jag av kärlek… det var något särskilt med dig. Du var en ljuvlig liten bebis, och du var redan från början en unik liten tjej. Andra barn ville helst bli underhållna, men du var nöjd om du bara fick vara i närheten och leka med dina smådjur. Alla andra barn skrek i högan sky om någon främmande närmade sig eller om dom slog sig, inte du… du blev tyst, stilla och visade ingenting.

Är det samma sak nu? Är det för att du är rädd och för att du har hjärtesorg (ont) som du stänger oss ute och är tyst?

Kommer du ihåg vad som hjälpte när du blev sådan som liten? Jo, när jag tog dig i famnen och kramade dig. Just nu skulle jag så gärna bara vilja krama dig mitt hjärta.

Det var aldrig några problem med dig, du lekte med alla, alla älskade dig, både släkt, vänner och främmlingar, barn och vuxna. Du var som en liten ängel.

Nu är du en vacker ung dam, och har börjat göra dina egna utflykter. Testar livet och kärleken och precis som när du tog dina första steg för att lära dig gå, så snubblar du nu på livets väg, och ramlar ibland. Man gör det min älskade lilla Sofia.

Livets väg är inte alltid rak och slät, utan kan mellan varven vara väldigt krokig och skumpig, och du kommer att snubbla många gånger och ibland ramla. Men jag önskar av hela mitt hjärta att du nu, på samma sätt som när du var liten, vill låta oss hålla dig i handen och hjälpa dig när du snubblar. Låt oss visa dig ibland hur du ska gå för att inte snubbla och ramla. Ta emot vårt stöd. Och om du ramlar, så snälla älskade Sofia… låt mamma blåsa och pussa på såren, och om det behövs leta fram ett fönsterplåster. (kommer du ihåg? *s*)

Du är så söt och vacker hjärtat, och det är absolut inget fel på din intelligens… så kom ihåg att du kan bli vad du vill, bara du vill tillräckligt och gör så gott du kan.

Den där morgonen då du föddes, så satt jag och bara tittade på dig. Du var så vacker och jag var så otroligt stolt. Där har inget ändrats Sofia, Du är fortfarande vacker, och jag är fortfarande så vansinnigt stolt över dig.

Sofia, jag älskar dig!
/mamma

Tack för era gulliga kommentarer och uppmuntrande mail, och tack för att ni höll tummarna för mig.

De flesta mötena gick bra, utom det viktigaste! :-( Väntar fortfarande på besked därifrån. En segdragen historia.

I kväll kommer min älskade son hit. Hurra! Så dagen kommer ägnas åt städning, och sedan ska jag nog baka bullar. Tror sonen vill ha mammas bullar. ;-)

Längtar så otroligt efter alla mina barn, och även om sonen tydligen kommer att ha fullt upp med vänner här nere, så hoppas jag få se lite av honom under helgen.

Jag gick förbi tv´n och såg ett inslag i efter tio, om en familj som fått fyra barn. Tre av dessa barn drabbas av en neurologisk sjukdom som ingen läkare i hela världen kunde ställa diagnos på.
Barnen drabbades bland annat av epileptiska anfall, och de kunde få mediciner som lindrade symptomen, men eftersom ingen visste vad barnen led av, kunde ingen behandling mot själva sjukdomen sättas in.

Det var otroligt gripande att höra deras berättelse om kampen mot försäkringskassa bland annt. Eftersom det inte fanns någon diagnos, så var det svårt för dem att få ersättning från försäkringskassan.
Dessa otroligt starka och beundransvärda föräldrar vårdade sina barn hemma. barn som i slutet gick in och ur koma bland annat. Detta innebar att barnen, även när de var så sjuka att de inte kunde komma ur sängen, kunde rullas ut i trädgården och få se sådant som betydde mycket för dem, såsom trkatorer för mellanbarnet Hugo, och för minstingen Emma att få träffa hästar m.m.

Deras första barn, Wille, blev 16 år. han förstod när det inte var långt kvar, och tröstade sina småsyskon och förklarade att han snart skulle åka bort.
Lilla Emma blev 6 år, och gick bort före storebror Hugo. Även hon förstod när det började bli dags.
När Emma gick bort så blev det naturligtvis väldigt svårt för lille Hugo. Men någon (jag missade den biten i programmet) sa att man inte kan dö innan man fått en inbjudan.
Han gick så småningom in i koma, vaknade och sa att han nu fått sin inbjudan, och dog strax efter.

Kan bara försöka föreställa mig hur svårt det måste vara som förälder när ingen kan ställa en diagnos på mitt sjuka barn, och därför heller inte kunna behandla sjukdommen. dessa stackars föräldrar drabbades av detta med tre av sina barn.
Kanske ska jag tillägga att föräldrarna fick besked om att det inte skulle vara ärftligt, innan de fick Hugo, och eftersom de hade en frisk flicka, så trodde läkarna att det bara var pojkar som drabbades, så att det inte skulle vara någon fara när de sedan väntade en flicka.

Vill ni se inslaget så går det att hitta på www.tv4.se/eftertio

Wille, Hugo och Emmas föräldrar har startat wille fonden, för att kunna hjälpa andra barn och föräldrar i samma situation. Vill ni läsa mer eller kanske hjälpa till genom att skänka en slant gå in på www.willefonden.se

Se runt omkring er på allt det underbara ni har, och njut av livet.

I en annan blogg läste jag om frågeställningen för eller emot dödshjälp. Är passiv dödshjälp ok, men inte aktiv?

En otroligt svår och känslosam fråga, som jag tror det är omöjlig att ge glasklara direktiv i, då alla fall, alla patienter, alla situationer är unika.
Om passiv dödshjälp är ok och menat att det är ok att stänga av respirator, läkemedel och annan livsuppehållande åtgärd på en "medvetslös" människa, även om patienten inte är hjärndöd, vad är då skillnaden för denna flicka/kvinna som ber om hjälp? Skillnaden är att hon är vaken, kan säga vad hon vill, och har lidit i MÅNGA år med vetskapen att hennes liv kommer att se likadant ut i MÅNGA år framåt.
För läkare, vårdpersonal och anhöriga är det naturligtvis lättare om patienten är medvetslös.
Har man träffat dessa stackars människor, som kanske redan i 15-20-års åldern blir totalförlamade i allt utom ansikte, då kanske man mer förstår hur hon känner. Har man sett smärtan i deras ögon, ilskan som dom inte kan ge uttryck för, och stått där utan möjlighet att trösta... då kanske man har lite mer förståelse.
Vad känner denna unga människa, som vet att hon aldrig kommer att kunna komma ut, aldrig kan krama sina anhöriga, eller hjälpa och stötta dem, utan känner sig som en belastning?
Därmed inte sagt att det är lätt för en läkare. Det är ALDRIG ett lätt beslut att avbryta behandling. När ska man avsluta HLR på ett barn/ung människa?

Jag kommer aldrig att glömma när en äldre herre, vars hustru hade gått bort nyligen, ligger vaken i respiratorn, tittar mig i ögonen och visar med handen en figurerad pistol mot tinningen. (en av mina första patienter som inte ville längre)
Istället för att följa hans vilja, blev han liggande i respirator och fick fler och fler apparater kopplade till sig, tills hans kropp så småningom gav upp efter flera veckor.
Eller den unga mannen som totalförlamad, utan möjlighet att prata på grund av lång, lång syrebrist till hjärnan, som  tittar på en med panik i blicken. Vad säger man? Vad gör man?
Säger att det ordnar sig? Det gör det ju inte.

Men... hur skriver man lagen så den inte missbrukas, eller att läkare tvingas göra något som blir för tungt.
jag vet inte... en av de största och svåraste frågor jag vet.
Hur ska det avgöras att patientens önskemål beror på en "tillfällig" deppression, och att det inte alls är hans/hennes önskemål.

Men för en person som legat i många år, och under åren vid upprepade tillfällen bett om att få avsluta med värdighet, så tror jag vi kan vara trygga i att det inte är en tillfällig önskan, utan att den personen kort och gott är klar här i livet och vill gå vidare.