Dödshjälp??
I en annan blogg läste jag om frågeställningen för eller emot dödshjälp. Är passiv dödshjälp ok, men inte aktiv?
En otroligt svår och känslosam fråga, som jag tror det är omöjlig att ge glasklara direktiv i, då alla fall, alla patienter, alla situationer är unika.
Om passiv dödshjälp är ok och menat att det är ok att stänga av respirator, läkemedel och annan livsuppehållande åtgärd på en "medvetslös" människa, även om patienten inte är hjärndöd, vad är då skillnaden för denna flicka/kvinna som ber om hjälp? Skillnaden är att hon är vaken, kan säga vad hon vill, och har lidit i MÅNGA år med vetskapen att hennes liv kommer att se likadant ut i MÅNGA år framåt.
För läkare, vårdpersonal och anhöriga är det naturligtvis lättare om patienten är medvetslös.
Har man träffat dessa stackars människor, som kanske redan i 15-20-års åldern blir totalförlamade i allt utom ansikte, då kanske man mer förstår hur hon känner. Har man sett smärtan i deras ögon, ilskan som dom inte kan ge uttryck för, och stått där utan möjlighet att trösta... då kanske man har lite mer förståelse.
Vad känner denna unga människa, som vet att hon aldrig kommer att kunna komma ut, aldrig kan krama sina anhöriga, eller hjälpa och stötta dem, utan känner sig som en belastning?
Därmed inte sagt att det är lätt för en läkare. Det är ALDRIG ett lätt beslut att avbryta behandling. När ska man avsluta HLR på ett barn/ung människa?
Jag kommer aldrig att glömma när en äldre herre, vars hustru hade gått bort nyligen, ligger vaken i respiratorn, tittar mig i ögonen och visar med handen en figurerad pistol mot tinningen. (en av mina första patienter som inte ville längre)
Istället för att följa hans vilja, blev han liggande i respirator och fick fler och fler apparater kopplade till sig, tills hans kropp så småningom gav upp efter flera veckor.
Eller den unga mannen som totalförlamad, utan möjlighet att prata på grund av lång, lång syrebrist till hjärnan, som tittar på en med panik i blicken. Vad säger man? Vad gör man?
Säger att det ordnar sig? Det gör det ju inte.
Men... hur skriver man lagen så den inte missbrukas, eller att läkare tvingas göra något som blir för tungt.
jag vet inte... en av de största och svåraste frågor jag vet.
Hur ska det avgöras att patientens önskemål beror på en "tillfällig" deppression, och att det inte alls är hans/hennes önskemål.
Men för en person som legat i många år, och under åren vid upprepade tillfällen bett om att få avsluta med värdighet, så tror jag vi kan vara trygga i att det inte är en tillfällig önskan, utan att den personen kort och gott är klar här i livet och vill gå vidare.
SV: Tack tack, han blev jätteglad :D
Jo, det är bra med mig me faktiskt :).
Svår fråga men om man har en patienten som är total förlamad förutom huvudet vilket gör att personen kan äta, prata eller ngt sånt och känner att han/hon inte orkar leva så tkr jag att det borde finnas dödshjälp för personern. Lixom personer lider och vill ju inte leva så här hela livet, och om personen så önskar dö bör man hjälpa.
Däremot, har man en hel medvetslös person tkr jag man inte ska stänga av respiratoren. Man bör vänta ett tag för personen är ju inte helt borta o man vet ju inte heller hur den patienten vill ha det.
Men som sagt, det är ne otrolig intressant o svår fråga :)
Jo, men idag förekommer ju passiv dödshjälp där patienten är medvetslös, men i de fall där man avslutar behandling med läkemedel och respiratorbehandling, så har man provat allt, och kommit fram till att inget mer kan göras, och patienten kommer aldrig bli frisk. Ofta handlar det om multiorgansvikt där massiva insatser gjorts.
Där är det för det mesta lättare för både anhöriga och personal att acceptera och för läkarna att fatta beslutet.
Nu ska man ju också komma ihåg, att innan sådant beslut tas, så diskuteras det mellan pat ansvarig läkare, konsulter (i de fall det behövs) övriga inblandade läkare, överläkare m.m. och med anhöriga.
Usch mamma, det gör ont i hjärtat då jag läser om dina upplevelser. Kan känna som du beskrev, bara av att läsa det, hur fruktansvärt det måste vara att stå där och se smärtan i deras ögon utan att kunna på något sätt hjälpa.
Jag hoppas du kan gå tillbaka till detta jobbet mamma för du passar så otroligt bra för det. Med din kunskap, ödmjukhet och känsla för både patienter och anhöriga.
Älskar dig mamma! Hoppas din dag blir BRA! Puss o kram
För mig är det här ett ganska enkelt val.
Kanske egoistiskt och själviskt tänkt, men det är min åsikt, min ståndpunkt.
Skulle jag hamna där, så vill jag att dom stänger av allt. Då vill jag dö.
I mitt jobb har jag varit utomlands en hel del och jobbat. På platser dit "normala" människor aldrig ens skulle tänka tanken att åka. Jordens bakgator.
Inför varje uppdrag måste vi fylla i massa papper, bland annat om hur mycket vård vi vill ha om något händer. Om vi vill avsäga oss livsuppehållande åtgärder...
För mig har det alltid varit en självklarhet att kryssa ja i den rutan.
När våra djur lider och mår dåligt så går vi till veterinär med dom, ger dom en spruta. För vi vill inte att dom ska lida.
Varför ska vi behandla människor annorlunda för?
Hoppas du får en trevlig helg!
Emma, du vet ju att jag brinner för vårdyrket. :-)och resan med dig, har hjälpt mycket i förståelsen för anhöriga. Älskar dig mitt hjärte barn!
2barnspappan... Jag har också tänkt så många gånger, skillnaden mellan djur och människor har för mig varit att djur inte med ord kan säga vad dom vill, det kan vi människor, OM vi är vid medvetande.
Men i det nu mycket omtalade fallet, kan ju den unga kvinnan tala, hon har legat förlamad i massor av år, och vill INTE längre.
Problemet ligger nog i var vi ska dra gränsen. En psykiskt sjuk person som spenderat största delen av sitt liv på inrättningar och kanske försökt ta livet av sig massor av gånger kanske inte heller anser sig ha ett människovärdigt liv. Vem avgör vad som är människovärdigt?
En fysiskt frisk person kan i de flesta fall själv ta beslutet och avsluta sitt liv, det kan inte den som är totalförlamad.
MEN... man får inte glömma bort att det finns totalförlamade människor som lever ett superbra liv.
Men återigen... var drar man gränsen? Och hur stort ansvar ska man lägga på dessa stackars läkare. Glöm inte bort att beslutet om att avsluta en annan människas liv måste tas av någon/några. I de lägena är jag inte avundsjuk på läkarna.
I väldigt många år har jag jobbat med svårt multisjuka patienter. Jag har sett folk plågas under lång tid innan deras kropp gett upp.
MEN... en patient som aldrig kommer att lämna mitt minne, var en ung kvinna. Jag vet inte hur många gånger vi alla, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare... alla trodde att nu var det nog slut. Hennes blodtryck var så lågt att hon inte borde kunna överleva. Hon var kopplad till alla maskiner ni kan tänka er. Komplikationerna hon råkade ut för var oräkneliga. Under 6 månader vårdade jag denna kvinna, och till slut kom vändningen, och idag är hon frisk. Visst har hon med sig handikapp efter denna tid, men inte sådana som det inte går att leva ett fullvärdigt liv med.
Mirakel sker... men när... var... ska vi dra gränsen, och borde vi inte ha lite rätt att bestämma själva?
