Välkommen till FirstAid

God morgon alla!

En ny blank vecka ligger framför oss, och jag hoppas den kommer att bli kanon bra för er alla.

Jag satt och läste lite olika bloggar för en stund sedan, och det var en framför allt som gick rakt in i mitt hjärta. Det handlade om hur vi människor ibland beter oss väldigt ologiskt efter en katastrof i livet.

Vid en olycka, eller vid ett plötsligt, oväntat dödsfall, så handlar man inte alltid realistiskt eller logiskt. Detta är inte så underligt. Det kaos som dödsfallet innebär, skapar ofta ett kaos i vårt inre. Något ofattbart och något vi inte kan styra eller ändra har hänt. Detta är en situation vi inte kan styra över eller ändra. Det som hänt är ett faktum, frågan är bara hur vi ska/kan hantera det som hänt.

Förhoppningsvis finns det bra personer runt omkring, vårdpersonal exempelvis, som kan ta och hantera den första chocken... och som sedan kan hjälpa till med en kontakt till en kurator som sedan kan hjälpa till med både det praktiska och sedan se till att de anhöriga kan få bra och proffessionell hjälp med krishanteringen.

Sorgen är viktig, och man måste få gå igenom den. Man måste få sörja... på sitt sätt! Alla sörjer inte genom tårar, andra gråter så sjöar bildas. Man måste få veta att det är okej att vara ledsen, att gråta, skrika, vara arg m.m.... och att det även är okej att skratta.

I Sverige börjar vi nu bli bra med att snabbt sätta ihop team för krishantering vid stora katastrofer... men vi är sämre på att ge den lilla människan hjälp. Den som inte syns i media.

Vem ska trösta knyttet?

Sker dödsfallet på sjukhus så finns i alla fall en chans att få hjälp. Men vad händer när det är ett dödsfall som sker utanför sjukhus? Olycka, självmord och liknande.

Min pappa dog i en olycka i ett annat land. Vem fanns där för oss? Ingen! SOS ringde och meddelade att en olycka skett, men den som ringde visste inte ens att pappa var död.

När min son blev knivhuggen för några år sedan... då fick vi inte ens rådgivning om vart vi kunde vända oss för att få hjälp att hantera dessa känslor. Sonen överlevde, men det var väldigt allvarligt.

Om man klarar av det, så kan man gå till sin vårdcentral och få hjälp att få en remiss till en psykiatriker. Det är faktiskt väldigt bra.

Det vi kan göra för oss själva och våra nära och kära är att prata med varandra... prata om det som hänt, prata om hur vi känner oss, hur vi mår.

Men jag skulle vilja ge alla ett litet råd på vägen.
Den som förlorat ett barn, kommer troligtvis att behöva få prata om sin sorg under flera år, den sorgen och saknaden försvinner inte på ett år.
Försök inte säga till dom att ta sig i kragen och gå vidare. ge dom av något av det mest värdefulla du kan ge... TID... låt dom få prata om sitt barn och sin kärlek och längtan.

Och sist men inte minst... glöm inte bort att berätta för dina nära och kära att du älskar dom... ofta!!
Idag!! Varje dag!