Välkommen till FirstAid

Utan att skryta kan jag säga att jag vet att jag är en väldigt bra och duktig undersköterska. Jag har jobbat med svårt multisjuka patienter, jobbat på akuten och har en särdeles förmåga att alltid råka ut för akuta situationer som sjukdommar eller olyckor när jag är ute. Kommer ofta före polis och ambulans till olycksplatser. Kanks efinns det en orsak till att jag är instruktör i Första hjälpen, eller vad tror ni?

Jag vet precis vad jag ska göra om någon satt i halsen, fått ett hjärtstopp, brutit arm eller ben, har ett stort blödande sår, får ett ep-anfall eller om en diabetiker blir akut dålig. Jag kan tejpa idrottsskador och ta hand om personer i grav psykisk chock eller en som är på väg att gå in i chock (cirkulationssvikt) m.m. m.m. m.m.

Men... nu sitter jag här med feber, super ont i halsen, nyser hela tiden och näsan rinner hela tiden.
Så om man klarat av att vårda folk med stora hjärnblödningar, brutna ryggar, folk i Hjärt-lungmaskin, yxor i bröstkorgen m.m. så borde man väl veta hur man botar en förkylning?
Nope! För oavsett hur framstående vår sjukvård än är, så har ingen ännu kommit på något botemedel mot förkylningar.

Huskurer finns ju en hel del. Vitlök och c-vitamin och naturligtvis the med honung eller honungsvatten är nog det mest kända. Men ärligt talat, så är det nog för sent med dessa huskurer när förkylningen väl brutit ut. Enligt en immunolog s¨är det högst tveksamt om några kosttillskott överhuvudtaget fungerar.

Sedan har vi ju panodil/alvedon som får oss att må lite bättre för några timmar. Men där är jag övertygad om att sådant endast ska användas om man är ordentligt påverkad av febern, annars så ska febern bränna bort bakterierna. Hmm... enligt samma immunolog är inte det heller vetenskapligt bevisat, men DET vill jag tro på.


Well... det är väl bara att vila och dricka mycket vatten som gäller, för det vet jag i alla fall är bra, så dags för soffan med massor av vatten och en hushållsrulle bredvid.

God natt alla människor därute.

Tre av Jackson five i danshusets dansuppvisning i lördags, den 22:e maj. Carolina till vänster och Sofia till höger, och deras kompis i mitten.

Min äldsta dotter Emma, med lilla barnbarnet Thea på armen. Visst är dom otroligt vackra!

Mitt älskade barnbarn Thea. Söta busungen!

Min älskade snygge son, får en go kram av systerdottern Thea.

Under många år hade vi samma riktlinjer för hur HLR (Hjärt- LungRäddning) skulle gå till, för fyra år sedan ändrades dessa riktlinjer radikalt.
Från utbildningar som skulle ta 3 timmar, så skulle utbildningen i HLR nu kunna göras på ca 45 min. Från max 10 deltagare, kunde man nu ha kurser med upp till 50 deltagare.
Alla deltagare ska nu förses med en egen docka, en liten uppblåsbar sak, som deltagaren helst skulle köpa och ta med sig hem och sedan kunna träna till när de såg på en dvd.

Man ändrade också från att börja med inblåsningar, till att börja med kompressioner (trycken på bröstet), även antalet kompressioner ändrades från 15 till 30.
Så idag börjar man med att göra 30 kompressioner och sedan 2 inblåsningar. På samma gång ändrades också handplaceringen, så placeringen nu ska vara mitt på bröstet istället för att behöva leta och känna efter revbensbågen.

Vissa av dessa förändringar tyckte jag var jättebra. Att öka koncentrationen till kompressionerna och därmed öka flödet till viktiga organ som hjärnan är kanon, även förenklingen av handplaceringen är kanonbra.

Jag tror det är väldigt bra att förenkla metoden för HLR bara det fortfarande ger en bra effekt, vilket detta har, till och med bättre. Det är svårt nog för den som inte jobbar inom akutsjukvården att våga ge HLR och att försöka komma ihåg vad som sas på kursen.

Men vissa saker har jag fortfarande svårt för att tycka att de är bra.
Att sätta 50 personer i ett rum och sedan sätta på en dvd som de sedan ska lära sig HLR till, kan det verkligen bli bra? Hur kan en instruktör kunna se om någon får problem med något? Dessa små uppblåsbara dockor kan vara väldigt svåra att träna på, delvis för att dom är väldigt låga, delvis är det otroligt svårt att göra inblåsningar, eftersom det är lätt att lägga lillfingrarna på dockans hals och därmed stänga till flödet, ett annat problem brukar vara att man trycker för hårt med munnen och på så sätt stänger till och har svårt att få in luft.
Och alla frågor som brukar komma upp, hur ska man ha tid att svara på dem? En del i att få folk att våga ge HLR är att hjälpa dem att känna sig trygga. Hur gör man det på så kort tid och med en så opersonlig kurs?

När jag håller kurser i HLR så har jag fortfarande sällan fler än 10 deltagare, så att jag kan se alla och hjälpa till när någon får problem. De får gott om tid att träna. Vi tränar tillsammans och var för sig. Och jag ser till att de får tid att ställa frågor.
Nu kombinerar jag HLR kurserna med kurs i Första Hjälpen. Jag tror det ytterligare ökar tryggheten hos deltagarna när de vet vad de ska göra i fler situationer.
När vi är klara med första hjälpen delen, så kör vi ytterligare en omgång HLR, och då sitter det kanonbra hos alla deltagare.

Nu undrar jag om det kommer bli några stora förändringar denna gången. Jag hoppas i alla fall att jag får möjlighet att gå på kongressen. För en hjärt freak som mig, så är det underbart att få 2 hela dagar med bara prat och föreläsningar om hjärtat. Ja, jag längtar faktiskt.

Till min älskade lilla dotter Sofia!

När jag väntade dig så oroade jag mig för hur jag skulle klara av ett barn till, en liten bebis. Emma var i den åldern du är nu, och hennes tonårs period var på gång.

Men så snart jag såg dig, så överväldigades jag av kärlek… det var något särskilt med dig. Du var en ljuvlig liten bebis, och du var redan från början en unik liten tjej. Andra barn ville helst bli underhållna, men du var nöjd om du bara fick vara i närheten och leka med dina smådjur. Alla andra barn skrek i högan sky om någon främmande närmade sig eller om dom slog sig, inte du… du blev tyst, stilla och visade ingenting.

Är det samma sak nu? Är det för att du är rädd och för att du har hjärtesorg (ont) som du stänger oss ute och är tyst?

Kommer du ihåg vad som hjälpte när du blev sådan som liten? Jo, när jag tog dig i famnen och kramade dig. Just nu skulle jag så gärna bara vilja krama dig mitt hjärta.

Det var aldrig några problem med dig, du lekte med alla, alla älskade dig, både släkt, vänner och främmlingar, barn och vuxna. Du var som en liten ängel.

Nu är du en vacker ung dam, och har börjat göra dina egna utflykter. Testar livet och kärleken och precis som när du tog dina första steg för att lära dig gå, så snubblar du nu på livets väg, och ramlar ibland. Man gör det min älskade lilla Sofia.

Livets väg är inte alltid rak och slät, utan kan mellan varven vara väldigt krokig och skumpig, och du kommer att snubbla många gånger och ibland ramla. Men jag önskar av hela mitt hjärta att du nu, på samma sätt som när du var liten, vill låta oss hålla dig i handen och hjälpa dig när du snubblar. Låt oss visa dig ibland hur du ska gå för att inte snubbla och ramla. Ta emot vårt stöd. Och om du ramlar, så snälla älskade Sofia… låt mamma blåsa och pussa på såren, och om det behövs leta fram ett fönsterplåster. (kommer du ihåg? *s*)

Du är så söt och vacker hjärtat, och det är absolut inget fel på din intelligens… så kom ihåg att du kan bli vad du vill, bara du vill tillräckligt och gör så gott du kan.

Den där morgonen då du föddes, så satt jag och bara tittade på dig. Du var så vacker och jag var så otroligt stolt. Där har inget ändrats Sofia, Du är fortfarande vacker, och jag är fortfarande så vansinnigt stolt över dig.

Sofia, jag älskar dig!
/mamma